På väg hem

I morse hade vi ställt klockan på halv åtta för att hinna till Breakfast Club innan det blev kö. Vi packade ihop våra saker och var nere vid receptionen vid halv nio. När vi skulle checka ut visade det sig att receptionskillen som tog emot mig i torsdags kväll, och som hade sagt att uppgraderingen bara skulle kosta 30 pund per natt, hade missuppfattat att jag hade en paketbokning via Orbitz (som tydligen är någon slags samarbetspartner till Mr Jet här i UK). Nu ville de ha 89 pund per natt för uppgraderingen, dvs totalt ca 5000 kronor, vilket i och för sig var vad Mr Jet hade sagt redan från början. Är ni med på att eftersom jag redan hade betalat 4700 kronor för mitt enkelrum blir detta en totalkostnad på nästan 10 000 kronor för hotellet? För fyra nätter utan frukost? 

Jag hade redan varit tokförbannad över detta hemma i Sverige - att de utnyttjade det faktum att man satt fast i en paketbokning och inte kunde boka av hotellet utan att också boka av flyget (och om jag bokade av allt skulle det också kosta en massa eftersom jag inte hade valt avbeställningsskydd) - och sen hade jag vaggats in i en falsk trygghet att det var något slags misstag, men nu blev jag tokförbannad igen. Receptionisterna förklarade att om jag hade bokat hotellet direkt hos dem hade det bara kostat 30 pund extra med uppgraderingen, men nu skulle Mr Jet och Orbitz "ha sitt". För vaddå? Att de ringt ett samtal till hotellet? Det KOKADE i mig. Men vad kan man göra annat än att lova sig själv att aldrig någonsin göra en paketbokning igen?

Vi gick till tunnelbanan och försökte förtränga det som just inträffat. När vi kom till Breakfast Club var klockan strax efter nio och det var lång kö. Igen. Paula gick bort och frågade hur lång tid det skulle kunna tänkas ta innan vi kom in och de gissade på ca en timme. Vi blev villrådiga. Skulle vi stå här en hel timme? Vi behövde ta tunnelbanan till Heathrow vid elva eftersom Paulas flyg gick 13.20. Det kändes stressigt. Ett par från Sverige som stod bakom oss sa att det alltid var kö här men att det verkligen var värt väntan. De hade varit där flera gånger och försäkrade att frukosten var helt gudomlig. Vi tvekade lite, men bestämde oss ändå för att gå till ett annat ställe. Breakfast Club får, tillsammans med Camden, stå på min mentala restlista till nästa gång jag är i London.

Efter frukosten tog vi tunnelbanan till Heathrow och satte oss i en bar med en varsin cola. Vid halv ett sa vi hej då och Paula gick till sin gate, medan jag satt kvar och skrev ett blogginlägg om gårdagen. Vi är båda väldigt nöjda med resan och tycker att det känns som om vi har varit här länge och hunnit med mycket samtidigt som det har gått jättefort. Men det känns tryggt att veta att London bara ligger två timmar bort. Until next time, London.

Nu sitter jag vid min gate och ska strax boarda. 

Nästa resa blir till Edinburgh, 13-17 maj.

Sightseeing och bio i ryggläge

På söndagen började vi med att ta tunnelbanan till Leicester Square för att därefter leta oss fram till The Breakfast Club i Soho. Jag hade aldrig varit där tidigare, men jag hade läst om det på nätet och förstått att det skulle vara en frukostupplevelse utöver det vanliga. Dessutom hade de en ascool 80-talsinspirerad inredning. När vi svängde runt hörnet på D'Arblay Street upptäckte vi dock att vi inte var de enda som hade haft denna idé - kön ringlade lång. Jättelång. Vi ställde oss sist och trampade, men ingenting hände. Efter en stund bestämde vi oss för att gå till ett annat frukosthak istället. Vi tänkte att vi skulle kunna checka ut tidigt på måndag morgon istället, ta med oss resväskorna och äta frukost på Breakfast Club innan vi tog tunnelbanan till Heathrow. Det kändes som en bra plan.

Efter frukosten tog vi tunnelbanan bort till Tower Bridge. Jag har sett den många gånger, men det var första gången Paula var i London så jag tänkte att vi skulle bocka av några landmärken. Dessutom har jag en särskild böjelse för broar. Jag berättade för Paula att förra gången jag var i London åkte jag med en sån där hop on-hop off buss, och precis när vi åkte över Tower Bridge berättade guiden i lurarna att det var just där man tidigare kontrollerade in- och utfarten till London. Guiden fortsatte (med en djup, David Attenborough-röst): "If you controlled the Thames, you controlled London. And if you controlled London, you controlled England. And in many times in our history, if you controlled England - you controlled the world." Därefter spelades "Rule Britannia". Det var så mäktigt att jag fortfarande får rysningar när jag tänker på det. 

Vi promenerade över Tower Bridge och stannade en stund på andra sidan och beundrade utsikten. London visade sig från sin bästa sida idag, soligt och säkert runt 15 grader varmt. Vi köpte en varsin Frappuccino på Starbucks och strosade vidare. Sedan tog vi tunnelbanan till Waterloo, promenerade förbi London Eye och över Westminster Bridge, kollade att Big Ben stod kvar och försökte lokalisera den plats som Joey och Fergie stod på framför Westminster Abbey när "Vänner" utspelade sig i London. Vi tror att vi hittade den.

Vi gick vidare till Trafalgar Square och klättrade upp och satte oss på "trappstegen" på Nelson-pelaren och njöt av utsikten och solskenet. Det var mycket högre och brantare än man kan tro - och när vi väl tagit oss upp var vi faktiskt lite bekymrade över hur vi skulle ta oss ner igen med värdigheten i behåll. Det gick dock över förväntan. 

När klockan var strax efter fyra tog vi tunnelbanan till Ladbroke Grove i Notting Hill. Jag hade bokat in en överraskning och Paula hade ingen aning om vart vi var på väg. Först när vi var framme vid Electric Cinema avslöjade jag att vi skulle gå på bio - men det var ingen vanlig biograf. Först och främst är den över 100 år gammal, med allt vad det innebär av gammaldags charm. Dessutom har de en restaurang och bar inne på bion. Och, som pricken över i, är det inga vanliga sittplatser. Längst bak är det "back row sofas". I mitten är det "armchairs" med fotpall. Och på första raden är det "front row beds", vilket var vad jag hade bokat. 

Filmen då? Det går bara en film åt gången på Electric Cinema, så man får ta det som bjuds. Nu visades Cinderella, med Cate Blanchett som den elaka styvmodern, och jag kan inte säga att det är en film jag hade valt själv. Den var lite cheesy, och vi skrattade till exempel enormt mycket åt Prince Charming vid ett par tillfällen när det inte var meningen att man skulle skratta. Men den var ändå helt okej som förströelse när man ligger raklång på första parkett inlindad i en cashmerefilt och med ett glas vin i handen. 

Efter bion tog vi tunnelbanan till Camden. Jag har faktiskt aldrig varit där innan, men jag hade fått för mig att det skulle vara ett lite punkigt område och att vi skulle kunna hitta en lämplig pub att avrunda kvällen på. Pubar fanns det gott om, och också mängder med roliga butiker - som alla var stängda eftersom klockan var runt halv nio en söndagkväll. Vi promenerade huvudgatan upp och ner och konstaterade att det var lite punkigt och alternativt, och att det inte kändes som ett helt säkert område om man hade varit ensam. Nu var vi ju två, men vi bestämde oss i alla fall för att åka tillbaka till city och hitta ett ställe att äta middag på som var närmare hem. Vi hamnade till slut på Carnaby Street där vi åt middag på en lagom stökig pub innan vi åkte vi hem och la oss. Men jag vill absolut åka tillbaka till Camden på dagtid för att utforska området och butikerna. Det får stå på min mentala restlista till nästa gång jag är i London. 

Afternoon Tea och mysmord

På lördagen testade vi hotellets frukost för 12 pund per person. Precis, den ingick inte i priset. Men det var ett bra utbud på varma och kalla rätter och, eftersom det var påskafton, fick vi även en varsin påse med chokladägg av den supertrevliga frukostvärdinnan. Vi konstaterade att alla som vi haft att göra med på det här hotellet är så trevliga och serviceinriktade att det inte går att hänga upp sig på nånting. Allra minst trivialiteter som pengar... Hmm.

Efter frukosten tog vi tunnelbanan till Piccadilly Circus, och sedan promenerade vi längs med Piccadilly till Hyde Park Corner. Vi gick en sväng i Hyde Park och försökte få närkontakt med ekorrarna, vek av vid Marble Arch och sedan fortsatte vi längs med Oxford Street. Efter att Paula försökt prova sexton (16) plagg inne på Forever 21 på typ en kvart (vi hade en tid att passa) gick vi med raska steg mot dagens överraskning - Afternoon Tea på Sketch. Paula visste inte vart vi skulle, men jag hade fått ett tips från min kollega Jennie. Det finns massor av hotell och restauranger i London som erbjuder Afternoon Tea, men just detta ställe verkade faktiskt vara lite extra: Sketch har en stjärna i Michelin och är beläget i en restaurerad 1700-talsbyggnad på Conduit Street, en tvärgata till Regent Street. Hela stället är en slags fusion mellan galleri och restaurang. Bilderna på nätet såg lovande ut och jag bokade bord för två till kl 15 på lördagen. Vi blev inte besvikna.

Så fort vi kommit nerför trapporna var det som att komma in i en helt annan värld. Dämpad belysning, jazzmusik på låg volym, mumlande servitörer och en helt underbar miljö. För att använda Paulas uttryck -  det var som att befinna sig i en cupcake. Vi blev visade till vårt bord som strax fylldes med tekannor, tekoppar och en bricka i flera våningar med helt gudomliga snittar, scones och små bakverk. Vi satt där i över en och en halv timme och bara mumsade och tog in miljön. På väggarna hänger 239 satiriska skämtteckningar av den brittiska konstnären David Shrigley, och bara dessa är väl värda ett besök. Och sist men inte minst hade vi "the rest room", som jag lovat Jennie att vi skulle besöka. Det var helt makalöst. Från att ha befunnit sig i en rosa cupcake gick man genom en dörr och uppför en trappa till ett krispigt, vitt rum med stora äggskulpturer som alltså var själva toaletterna. Ovanpå äggen satt uppstoppade fåglar och när man gick in i ägget hördes fågelkvitter. Helt absurt, bisarrt och alldeles... alldeles underbart. 

Det kändes konstigt att komma ut på gatan igen när vi var klara på Sketch. Som om vi varit på ett hemligt ställe i underjorden, men däruppe var det fortfarande ljust och fullt med trafik. Vi vek av på New Bond Street och gick in på Victoria's Secret, som vi hade passerat på vägen till Sketch, och blev kvar därinne en hel timme. Dels för att det var tre våningar, dels för att det var vansinnigt mycket folk där inne och dels för att vi valde fel kö när vi skulle betala. Ni vet den där känslan av att man står i fel kö? Först stod en hel familj och krånglade med kassören i en evighet, medan övriga köer rullade på. Ska vi byta? Nej, då släpper säkert proppen här. Vi väntar. När familjen äntligen var klar klev var det bara en man före oss. Men han hade uppenbarligen köpt hela butiken. Han plockade fram plagg efter plagg i en aldrig sinande ström. Paula och jag tittade på varandra med desperation, samtidigt som halsduken kliade och det började rinna svett i hårbotten. Vi måste uuuut! Gubben handlade för nästan 9000 kronor innan det blev vår tur.

När vi äntligen kom ut på gatan gjorde vi nåt som varken jag eller Paula har gjort tidigare. Vi hade bara hunnit gå tio meter när vi blev infångade av en kvinna som skulle demonstrera en fantastisk peeling och kräm som gjorde huden mjuk som sammet och bla, bla, bla. Det fanns även nån kompletterande kräm för ansiktet och innan vi visste ordet av hade vi köpt ett helt kit för 90 pund. Visserligen tänkte vi dela på det, men ändå. 90 pund!!! Hur gick det till? Vi tyckte båda att den kändes - och luktade - fantastiskt och vi var väl fortfarande desillusionerade efter infernot inne på Victoria's Secret. Ingen aning. Vi skildes i alla fall åt efter denna härdsmälta och jag raglade iväg till St Martin's Theater. 

Jag hade bokat en biljett till Agatha Christie's "The Mousetrap" innan jag visste att Paula skulle med på resan, och eftersom Paula fortfarande hade en del "unfinished business" att ta hand om inne på Forever 21 passade det bra att vi delade på oss. Jag trodde att jag skulle hinna strosa i långsam takt till teatern, men det var betydligt längre än jag trodde och jag hann faktiskt både fråga en polis om vägen och bli lite uppstressad innan jag var framme. 

The Mousetrap är världens längst gående pjäs - den har gått oavbrutet i London sedan 1952 - och jag njöt verkligen av detta klassiska kammarspel och pusseldeckare. Det är verkligen för sällan man hör: "Someone in this room... is a killer!" nuförtiden. Jag misstänkte ALLA. Efter pjäsen bad ensemblen publiken att behålla hemligheten om vem som gjorde det "in your heart". Så jag ska självklart inte avslöja det här och nu.

Efter pjäsen tog jag tunnelbanan tillbaka till Holborn och messade till Paula: "Jag är vid Holborn. Spaghetti House om 10?" Och hon svarade: "I'm on my way".

Märkligt vad snabbt man betraktar ett tillfälligt boende som ett hem. Jag hade inte ens varit i London i 24 timmar när jag förklarade för Paula att "jag brukar ta den här vägen från tunnelbanan".

Vi åt alltså en sen middag på Spaghetti House, som ligger ett par gator från vårt hotell. Paula åt spaghetti bolognese och jag åt tagliatelle med lax. Paula hade verkligen shoppat loss inne på Forever 21 medans jag var på pjäsen och visade nästan knarkartendenser:

"Och sen när jag äntligen hade bestämt mig och kassörskan hade registrerat allt så SÅG JAG ETT LINNE I ÖGONVRÅN." 

Detta skrattade vi enormt åt.

Idag blir det klassisk sightseeing av Tower Bridge, Big Ben och lite annat. Sen har jag bokat in ännu en överraskning kl 17.15. Paula vet inget...

Hej Paula!

På fredagen tog jag det väldigt lugnt på morgonen och masade mig inte ut förrän vid tolvtiden. Sedan tog jag tunnelbanan till Oxford Circus, letade rätt på en Starbucks och började dagen med en kaffe och en blåbärsmuffins. Det var hyfsat behagligt väder, kanske 10-11 grader, så jag satt ute. Sedan strosade jag omkring hela eftermiddagen, med paus för en öl på en uteservering på Carnaby Street. Var inne på HMV och letade efter en film som jag såg på Filmfestivalen, "Men, women and children", men precis som med "Supporting characters" (som jag var här och letade efter för några år sedan) fanns den inte. Helt otroligt - de har precis alla filmer man kan tänka sig, från alla världens hörn, förutom grymma, amerikanska independentfilmer. (Jag är i och för sig inte säker på att "Men, women and children" kvalar in som indiefilm - Adam Sandler är ju med, så antagligen inte...) Hursomhelst. Jag köpte i alla fall "Begin again" och en box med Ricky Gervais standups. Verkar vara mycket extramaterial på den. :)

Vid femtiden drog jag mig tillbaka till hotellet. Paula skulle landa 17.20 och strax före 18 fick jag meddelande från henne att tunnelbanan vid Heathrow var avstängd, så hon fick ta expresståget till Paddington istället och sen byta till tunnelbana där. Några sms-växlingar senare möttes vi vid Holborn. Sååå kul! Vi var båda jättehungriga, så vi gick bara tillbaka till hotellet lite snabbt och sen gav vi oss iväg till Covent Garden. Vi bestämde oss för att gå in på Jamie Olivers restaurang och äta en bättre middag, inklusive dessert, och där blev vi sittande i flera timmar och bara pratade. Efter middagen gick vi bort mot Leicester Square och Piccadilly Circus och rundade av med en öl på en pub innan vi tog tunnelbanan hem.

Good morning London!

Min resa till London var något av en spontanbokning. Det var en söndagkväll i januari och jag hade egentligen planerat att jobba några timmar. Men när jag halvlåg i soffan med datorn i knäet och stirrade på den blinkande markören i worddokumentet började tankarna vandra. Undrar när det är påsk i år? Innan jag visste ordet av hade jag bokat en resa till London. Av olika skäl blev det en så kallad paketresa (Mr Jet föreslog ett flyg och i nästa steg föreslog de även ett hotell). Jag brukar alltid boka hotell och flyg separat, men jag tyckte hotellet såg fint ut och priset för ett "single room deluxe" var helt okej, 1200 kr per natt (det är ju ändå påsk). Jag skulle även få någon slags rabatt om jag bokade resan och boendet som ett paket. Så då gjorde jag det. 

Några veckor senare bestämde sig Paula, min systerdotter, för att hänga med. Fantastiskt kul! Hon skulle ta flyget från Arlanda på långfredagen och stanna i tre nätter. Detta innebar dock att jag var tvungen att boka om mitt enkelrum till ett dubbelrum. Tvungen är i och för sig en sanning med modifikation. Från början hade jag och Paula helt andra planer på hur vi skulle lösa problemet, men så gjorde jag misstaget att nämna detta för vissa personer som övertalade mig att våran idé toksög (ja, ni vet själva vilka ni är). Utan att gå in på några närmare detaljer användes uttryck som "det är ju kriminellt" och "du är ju faktiskt över 40 år". En serie mailväxlingar och telefonkontakter senare fick jag bekräftat från Mr Jet att jag numera hade ett dubbelrum. För 5400 kr extra. Ja, ni läste rätt. Jag hade alltså redan betalat 4700 för ett enkelrum i fyra nätter och skulle nu lägga till ytterligare 5400 för att byta det mot ett dubbelrum. Varför bad jag inte bara om en extrasäng till rummet? Det gick absolut inte: "The room cannot fit an extra bed, nor is it suitable for two people." Varför bokade jag inte bara av hotellet? Den möjligheten gavs inte, såvida jag inte också ville avboka flyget. Mot en avgift, givetvis. Kanske borde jag ha gjort det, och sen bokat om rubbet på egen hand. Men istället valde jag "throw some money on the problem." Och ett inre löfte om att aldrig mer låsa in mig i en paketbokning. (Det här var sista gången jag åkte med Sun Trip...)

När jag väl kom fram till hotellet var klockan strax efter midnatt, lokal tid. Jag hade jobbat på dagen, flyget var en timme försenat från Landvetter och, efter den senaste veckans frosseri i detaljer kring den hemska flygolyckan i alperna så innebar själva flygresan en större anspänning än vanligt. Även om den var kort. (Vad är det där för ljud? Låter kaptenen stabil?) Därefter: Passera UK Border, hämta väskan, ta tunnelbanan in till city, vilket tar ytterligare en timme. Jag var trött när jag kom fram. Ännu tröttare blev jag när receptionskillen bad mig skriva på ett formulär som visade totalbeloppet för rummet. "Det här kan väl ändå inte stämma?" Jag förklarade att jag redan betalat för ett enkelrum, men sedan uppgraderat till ett dubbelrum och bara skulle betala mellanskillnaden. Han bad om ursäkt och förklarade att det hade blivit fel. Uppgraderingen skulle kosta 30 pund per natt, dvs totalt 120 pund för fyra nätter (ca 1600 kr), resten var redan betalt. Hoppsan! Men varför sa Mr Jet... Nej, öppna inte den dörren. Bara skriv på.

Han frågade om det varit en ansträngande resa och om jag ville ha lite vatten med mig upp på rummet, vilket jag tacksamt tog emot. "Sparkling or still?" "Sparkling." Han vinkade in en medarbetare. "Give her two bottles". Sedan undrade han om jag kanske ville ha ett glas vin skickat till rummet, complimentary. Jag tvekade och han lyckades med konststycket att insistera på ett urskuldande sätt. Knappt hade jag kommit upp på rummet så hördes en diskret knackning och utanför stod en servitör med ett glas vin på en bricka. "Enjoy." Nu börjar det likna nåt!

Thistle Holborn, the Kingsley är nog det finaste hotell jag har bott på i London (vilket i och för sig kanske inte säger så mycket - London är ju ändå London, med allt vad det innebär av heltäckningsmattor och separata kranar för varmt och kallt vatten). Men ändå.

Nu är klockan snart 11 på fredag förmiddag och jag ska ta en dusch och ge mig ut på stan.

Ikväll kommer Paula.