Sleepy Sunday och resan hem

Det var sista dagen i Manchester och vi hade ingenting planerat. Innan vi åkte hade jag lite lösa planer på att vi skulle ta tåget upp till The Lake District, som är en nationalpark med makalösa vyer (och som finns med på Unescos världsarvslista), men vi var fortfarande rätt tagna av gårdagens köldchock och det var inte särskilt mycket varmare ute idag. Jag nämnde mina planer för pappa, men utan att vara alltför övertygande i min införsäljning, och utan att få någon särskilt entusiastisk respons. Han kände sig helt enkelt inte så sugen på att vandra några mil i bitande kyla med risk för regn. Och ärligt talat - det gjorde inte jag heller.

Vi åt frukost och gjorde oss i ordning, sedan gav vi oss ut på stan utan att ha något mål. Vi kollade på kartan och gick i riktningar som vi inte hade gått tidigare och svängde in på nya gator. Men det var rätt dött ute och de flesta affärer var stängda.

Huvudpersonen Rob i min favoritbok "High Fidelity" säger vid något tillfälle "I hela mitt liv har jag avskytt söndagar, av uppenbara brittiska skäl (radiogudstjänster, stängda affärer, trögflytande brunsås som ingen vill ha men som ingen slipper undan) liksom av uppenbara internationella skäl."

Precis så.

Vi bestämde oss för att ta seden dit vi kom, så vi hittade ett charmigt konditori, som var "very British", där vi beställde en kanna te och en varsin bakelse. Därefter promenerade vi vidare genom sömniga gator innan cirkeln var sluten och vi var tillbaka i våra kvarter. Som en magnet drogs vi till vårt nya stamhak, Piccadilly Tavern, och om vi hade undrat var alla locals var någonstans behövde vi inte undra längre. De var här.

Det var tjockt med folk som stimmade med sina pints och vi tänkte inte vara sämre. Så vi beställde in ett par öl och satt där ett bra tag och pratade om allt från Brexit och EU till Fawlty Towers och fotboll - och konstaterade att de enda som verkligen är lojala mot sina klubbar är fansen. Spelarna flyttas runt som brickor och går utan skrupler vidare till den klubb som betalar mest, medans fansen är sin klubb trogna från vaggan till graven. En hel del av detta klientel fanns att beskåda inne på Piccadilly Tavern, iklädda tröjor, kepsar och halsdukar som de införskaffat för sina surt förvärvade quid. När man tänker på hur mycket matchbiljetterna kostar är det lite sorgligt faktiskt.

På kvällen hade jag bestämt mig för att det verkligen var dags att äta fisk. Jamboree, hotellets restaurang, hade sin meny på vårt rum och jag hade spetsat in mig på en grillad lax. Men när vi kom ner och satte oss förklarade servitrisen att hon skulle inleda med att gå igenom allt som för tillfället inte gick att beställa. Hon pekade generat på rätt efter rätt på menyn, inklusive laxen och olika tillbehör som lökringar och cole slaw, och bad om ursäkt för att det tyvärr var slut. (Det hade varit enklare om hon talade om vad som faktiskt fanns.) Till slut satt vi där med en varsin hamburgare igen. What are you gonna do?

Men det var gott, och sedan kunde vi sova ovaggat tills klockan ringde vid sex imorse.

Pappas flight gick från Terminal 1 vid 09.20, så vi checkade ut från Ibis Styles vid 07.00 och tog en taxi till flygplatsen. Det ösregnade ute, och vi konstaterade att det faktiskt inte har regnat alls under den tiden vi har varit här, trots att alla väderprognoser sa att det skulle göra det. Idag skulle det dock snöa. Thank you, goodbye.

Jag följde med pappa in på terminalen och såg till att han fick sitt boardingkort och hittade säkerhetskontrollen innan jag tog mig bort till terminal 3. (Flygplatsen var väldigt rörig och vi blev hänvisade så många gånger åt olika håll att jag närapå surnade till.)

Hursomhelst. Väl på terminal 3 beställde jag in en frukost bestående av bacon, scrambled eggs, apelsinjuice och en latte, och fördrev tiden så gott jag kunde innan det var dags att boarda flighten till Amsterdam. Den var tydligen "väldigt fullbokad", så flygplatspersonalen vid gaten vädjade till passagerarna att så många som möjligt skulle checka in sina handbagage så att alla skulle få plats. Jag klamrade mig fast vid min kabinväska och undvek deras blickar. No way att jag lämnar ifrån mig väskan. Jag hade även denna gång en kort bytesmarginal och jag tänkte inte bli sinkad genom att behöva vänta vid något rullband. (Och även om de skulle påstå att väskan automatiskt skulle flyttas till Göteborgs-flighten så låg väskstrulet från i somras alldeles för färskt i mitt minne.)

Till slut hade i alla fall tillräckligt många gett upp och checkat in sina handbagage, och vi kunde gå ombord och lyfta - 25 minuter försenade. Jag började ställa in mig på att jag skulle missa flighten i Amsterdam, men tydligen körde de in en stor del av tiden för jag landade nästan på utsatt tid och kunde (i rask takt) promenera några kilometer på Schipols rullband och ta mig fram till gaten precis lagom till boardingen.

Den sista sträckan gick helt enligt tidplan, och jag landade på Landvetter vid 15.40 på måndagseftermiddagen. Har även haft kontakt med pappa som meddelade via sms att han har kommit fram till Arlanda enligt plan: "Örnen har landat".

Slutsummering av resan: Den blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, eftersom Zlatan inte spelade och eftersom det var betydligt kallare än vad jag hade kunnat föreställa mig. Men det regnade inte, vi har ätit god mat, pratat, umgåtts och upptäckt en ny stad. Hotellet var en riktig jackpot, urmysigt och med supertrevlig personal. Och för den som undrar - säsongskorten är återlämnade till sina ägare i ett förseglat kuvert.

Nästa resa går till Hong Kong.

Match day

På lördag morgon låg jag i sängen med datorn på magen och försökte blogga, men det var nästan omöjligt att koncentrera sig eftersom pappa pratade oavbrutet. Så fort jag försökte formulera en tanke kom en fråga eller ett påstående och avbröt mig, så till slut hotade jag med att hämta silvertejp och vira ett varv runt huvudet på honom om han inte slutade glappa. Det fungerade...

Som jag skrev igår kunde vi åka med turistbussen till Old Trafford, och vi kunde till och med använda samma biljetter. Bussen skulle avgå från Piccadilly Gardens kl 12.15, och vi lämnade hotellet ungefär en timme innan dess för en liten promenad. Jag hade läst på nätet att man inte fick ta in väskor på arenan som var större än 15x20 cm, så jag hade mobilen och plånboken i fickan. Det kändes ovant att gå runt utan väska, men jag hade hela tiden ett stadigt grepp om plånboken eftersom säsongskorten brände i fickan. (Om våra biljetter kostade 2 500 kr styck törs jag inte ens tänka på vad ett säsongskort kostar. Men det skulle jag bli varse om jag slarvade bort dem, eftersom jag i så fall skulle bli återbetalningsskyldig.)

Det var svinkallt ute, vilket innebar att vi ganska snart flydde in på ett italienskt café och köpte en latte bara för att få sitta inomhus en stund. Sedan kom turistbussen och vi fick återuppleva en del av den guidade turen innan vi klev av vid Old Trafford, som alltså är Manchester Uniteds hemmaarena och Englands näst största arena efter Wembley i London. Old Trafford kallas också för "The Theatre of Dreams" och har en publikkapacitet på drygt 75 000. (Som jämförelse tar Friends Arena i Stockholm 50 000). Det här är med andra ord en mäktig arena.

Vi kom fram vid 13-tiden och avsparken var kl 15.00. Så det var ganska lugnt med folk och vi kunde hyfsat obehindrat passera ett gäng vakter som scannade av våra kläder med detektorer. På baksidan av säsongskorten stod det vilken "entrance", "block", "row" och "seat" vi hade, så vi letade upp vår ingång, N43, och förde in säsongskorten i läsaren. En grön lampa lyste och sedan öppnades dörrarna till Narnia.

Vi var inne.

Men det betydde inte att det var varmare där. Hela arenan var svinkall, vare sig man satt på läktaren eller var nere i gångarna där de sålde mat och dryck, och vi hade alldeles för lite kläder på oss. Vi köpte en varsin öl i hopp om att det skulle värma upp oss inifrån, men det gick inget vidare.

Vi lokaliserade våra sittplatser och slog oss ner. Till en början var det ganska glest med folk på läktarna, men det fylldes på i stadig takt medans klockan tickade ner. När spelarna kom ut på planen var det i det närmaste fullsatt och jublet gav en föraning om hur det skulle låta om det blev mål.

Men jag var ändå inte beredd. Manchester gjorde sitt första mål efter fem minuter och jag blev livrädd när vrålet kom. När andra målet kom, efter 20 minuter, var jag dock så luttrad att jag till och med lyckades fånga det på film. Det var faktiskt en ganska rolig match, trots att det inte blev fler mål. Manchester var odiskutabelt det bättre laget och hade nästan allt bollinnehav och de vassaste målchanserna. Svensken Victor Nilsson Lindelöf spelade hela matchen och, som pappa konstaterade, "han gjorde inte bort sig". (Läste senare att brittisk press hade hyllat hans insats.) Och det regnade inte, trots att alla väderprognoser hade hotat med regn. Men helvete vad vi frös. Som två fiskpinnar satt vi där och hackade tänder medan fansen skanderade "Glory, glory Man United... Glory, glory Man United..."

När jag bokade biljetterna hade jag föreställt mig att det skulle vara varmt och soligt den 31 mars, och att Zlatan skulle göra en bejublad insats. Ödets ironi gjorde att Zlatan just igår gjorde en storstilad comeback på planen. I Los Angeles. Under kvällen nåddes jag av push-it notiser från Aftonbladet som öste superlativ över honom; de skrev hur han på egen hand hade gått in och vänt ett underläge till seger med bland annat ett drömmål från 40 meter i slutminutrarna. Allt jag hade beställt skedde alltså med kuslig precision - fast på en annan kontinent.

Bitter? Jag?

När matchen var slut uppstod ett annat problem. Vi hade ingen aning om hur vi skulle ta oss hem. Turistbussen gick inte längre och vi var tvungna att antingen hitta en vanlig buss eller en taxi. Vilket inte är helt enkelt när Old Trafford precis har spytt ut 75 000 människor som alla går åt samma håll i ett långt lämmeltåg. Vi följde strömmen och kände temperaturen sjunka och desperationen stiga. Men nu hade vi faktiskt lite tur. Vi hittade en buss som inte var helt fullsatt, frågade chauffören om den gick till centrala Manchester, och det visade sig att den stannade precis utanför vårat hotell. Inte i närheten av - precis utanför. Underbart.

När vi klivit av gick vi direkt till "våran pub", Piccadilly Tavern. Vi var hungriga som vargar och beställde en varsin mixed grill medans vi långsamt tinade upp bland skinnfåtöljerna. Här satt vi ett bra tag innan vi så småningom kravlade oss tillbaka till vårt hotell - och vårt iskalla rum. Å nej...

Vi avslutade kvällen inrullade i varsitt täcke och kollade på gamla filmer som "Tillbaka till framtiden" och "Dödligt vapen" som sändes på tv.

Idag är det vår sista dag i Manchester. Vi får se vad vi hittar på.