Jag är hemma i Sverige igen och det är dags för en sammanfattning av Spanien-äventyret.
Vi kan börja med vädret, som hade en enorm spännvidd i bike parken La Fenasosa. När vi gav oss iväg i soluppgången var det minusgrader. Ja, ni läste rätt. Minusgrader. Jag hade bara en stickad tröja under min väst och det blåste rakt igenom ärmarna. Jag hackade tänder och frös som en hund. Mitt på dagen blev det däremot stekhett. Så länge man var i lä. Men så fort det kom en vindpust blev det svinkallt igen, trots att solen sken från en klarblå himmel. Jag smorde inte in mig med solskyddsfaktor, utan nöjde mig med solglasögon hela första dagen.
Mistake.
När jag kom tillbaka till huset på kvällen såg jag ut som en panda - fast tvärtom. Martin, vår mountainbike-cyklist, blev så avskräckt av min uppsyn att han inte använde sina solglasögon en enda gång efter detta. "Jag är livrädd för att bli som du." Man tackar. Själv hade jag både keps och solskyddsfaktor resten av tiden. Det skyddade mot den förrädiska solen - men inte mot gliringarna från resten av teamet. (Kepsen skyddade mig även från att slå hål i huvudet när jag drog in pannan i kanten på bildörren med full kraft en gång när jag klättrade in i minibussen. Det gjorde dock svinont ändå och tårarna sprutade.)
Två saker var helt avgörande för att klara kylan i La Fenasosa:
1) Den stora, svarta sammetsfilten, som egentligen var till för att täcka över kameran så att fotografen skulle se bättre när det var soligt. Jag använde den istället som en mantel, alternativt rullade in mig i den så att jag satt som i en kokong. (Filten kallade jag för övrigt för "burkan" - på några av bilderna nedan kommer ni att förstå varför.)
2) Det faktum att jag varje kväll efter middagen kunde krypa ner i världens varmaste säng, med ett täcke som var tjockt som en madrass, i mitt mysiga rum med snedtak och tjocka träbjälkar.
Det är dock inte bara isvindar och låga temperaturer som gör att man fryser. Det är stillaståendet och de långa väntetiderna. Om man inte har varit med på en filminspelning är det helt omöjligt att föreställa sig hur lång tid allt tar. Jag tror vi höll på en timme bara med att sätta fast två kameror på cykeln när Martin skulle cykla inne i Valencia. (Jag använder termen "vi" väldigt fritt här - jag gjorde givetvis ingenting...) Att förflytta sig mellan olika locations och att rigga utrustningen tar också enormt mycket tid. Sedan ska kameravinklar och -åkningar diskuteras och skärpan finjusteras. Då upptäcker regissören, aka Tobias, en bättre vinkel och så flyttar man allt två meter och börjar om. Här kan det lätt gå en halvtimme till. Och då har man inte ens börjat filma. När kameran väl rullar är det dessutom inte ovanligt att samma scen filmas 10-15 gånger. Med olika detaljjusteringar, givetvis. Martin fick med andra ord jobba hårt i både upp- och nedförsbackar medan vi andra stod och tittade på.
Tobias berättade att när man gör långfilm brukar man räkna med att en hel dags arbete resulterar i ungefär 90 sekunder film. För vissa Hollywoodproduktioner blir endast 20 sekunder film. Per dag. Tänk sedan att de flesta filmer är runt två timmar långa. And do the math.
Vädret är dock inte bara en källa till köld och oönskad solbränna. Filmen är också beroende av det. Helst ska det vara soligt - men inte för soligt, för då blir ljuset för hårt. I bike parken hade vi - ur ett filmperspektiv - tur med vädret, och på vägen till Valencia var det också helt perfekt. På måndagen däremot, när vi skulle filma inne i Valencia, hotade alla väderprognoser med regn. Vi bevakade utvecklingen minutiöst i olika väderappar, men det fanns ju inget vi kunde göra. Som tur var började det inte regna förrän vid tre-tiden på eftermiddagen.
Familjen Orban, som drev bike parken La Fenasosa, var en skön samling karaktärer och vi blev kungligt behandlade under hela vistelsen. Utöver att de skjutsade oss överallt var maten fantastisk. Vid 06.30 var frukosten uppdukad med kaffe, juice, flingor, nystekta ägg, parmaskinka och bröd. Varje förmiddag och eftermiddag levererades en korg med allehanda godsaker, var vi än befann oss. Dessutom fick vi gudomliga luncher och middagar. Familjen Orban var egentligen från Frankrike, men hade bestämt sig för att starta en bike park i nationalparken Sierra Mariola i Alicante 2007. Tydligen hade marken varit i familjens ägo sedan generationer. Vid det laget hade en av sönerna, som hette Alex (och som jag hädanefter kommer att kalla Orban för att inte blanda ihop honom med vår fotograf Alex), aldrig suttit på en mountainbike. Några år senare blev han typ spansk mästare i downhill. Idag hade han dragit sig tillbaka från tävlandet och levde på att designa och bygga hopp i parken. Hans flickvän Natalja tävlade dock fortfarande, och både hon och Orban cyklade tillsammans med Martin i några filmsekvenser, då vi för övrigt gjorde en ny bekantskap...
För att få riktigt coola flygbilder när Martin, Orban och Natalja störtade ner för backarna skulle vi filma ett antal scener med drönare. Drönaren var inhyrd under fredagseftermiddagen och anlände tillsammans med en liten man med stort självförtroende, solglasögon med spegelglas och alldeles för mycket rakvatten. Han skickade omedelbart upp drönaren i luften, utan att han visste när eller vad vi skulle filma, och sedan lät han den gå och gå och gå. När det slutligen var dags att filma var batteriet slut. Bara för att han hade stått där och stilat.
Ett batteribyte senare var det dags att sätta igång. Alex skulle ge lite instruktioner till drönarkillen, men innan han gick fram till honom frågade han mig om jag mindes vad han hette. Av någon anledning hade jag fått för mig att drönarkillen hette Manuel. När Alex kom tillbaka visade det sig att han hette Frans. Han verkade dessutom inte uppskatta att bli kallad Manuel.
Alex instruerade Frans att följa cyklisterna med drönaren i en parallell linje nedför backen. Drönaren styrs med någon slags joystick, men Frans kunde uppenbarligen inte hantera den. Cyklisterna susade ner enligt plan medans drönaren åkte upp och ner och åt sidorna i en ryckig stil - lite grann som en spyfluga med beslutsångest.
Vi var inte imponerade.
Frans hängde dock med hela eftermiddagen och det verkar trots allt som om några sekvenser kommer att gå att använda i den slutgiltiga filmen.
På fredagen fick vi tillökning i vår lilla grupp av lastbilschauffören Lukas från Österrike. Glöm alla fördomar ni har om lastbilschaufförer - det här var en ung kille som påminde rätt mycket om Martin. Båda var 24 år, båda bar klockan på höger arm, både drack sitt kaffe svart och båda hade Ray Bans. (Själv hade jag ett par Ray Bems, som jag köpte i Lissabon för 5 Euro...) De fann varandra direkt och så fort Lukas kom fram var det som om han alltid hade varit där.
Dagen därpå, när vi skulle ta oss in mot Valencia, hämtade vi upp de sista två pusselbitarna för att göra vårt team komplett: en gnistrande, vit lastbil och en "go gubbe" från Göteborg som hette Kent. Kents uppgift var att köra lastbilen till oss, se till att den var hel och ren, hjälpa till med eventuella tekniska problem under inspelningen samt avlasta Lukas i körningen. Och Trots att Kent egentligen inte jobbade som lastbilschaffis - utan som tekniker för den fordonstillverkare som tillhandahöll lastbilen - utgjorde HAN ironiskt nog sinnebilden av en riktig lastbilschaufför, med allt som ni förknippar med detta.
Under färden mot Valencia delade vi upp oss i två team: Lukas och Tobias åkte i lastbilen, och vi andra i minibussen. Tanken var att vi i minibussen skulle åka i förväg, ställa oss på en (i förväg utvald) strategisk plats, rigga utrustningen och därefter skicka sms till Tobias att kusten var klar. Sedan skulle de köra förbi oss och vi skulle filma. Mottagningen mellan bergen var dock i det närmaste obefintlig, vilket innebar att jag och Jonas sprang fram och tillbaka för att hitta täckning, samtidigt som Martin och Kent kopplade av mot en bergsvägg. "Jag har ingen täckning alls!" "Jag har två pluppar på Movistar!" "Nu har sms:et gått iväg - men jag vet inte om det gick fram." Det var helt enkelt några som jobbade, medan några bara jobbade på solbrännan.
Det blev ett par missförstånd på grund av den undermåliga täckningen. Till exempel kom ett sms från Tobias med texten "Stå kvar på samma plats" ungefär 20 minuter efter att han hade skickat det. Då var vi redan långt därifrån. Efter detta enades vi om en plats där vi träffades mellan varje tagning för att smida planer. Inget slår face-to-face communication.
Det är mycket att tänka på när man ska filma - framför allt om man ska ta in en lastbil som väger 18 ton i centrala stan. Dels krävs det olika tillstånd från diverse myndigheter, men det kan också vara en fördel att ha en lokal kontakt. Någon som känner stan lika bra som sin egen ficka. Det var här Ricardo kom in i bilden. Ricardo var frilansare inom film och hade gjort ett gediget förarbete åt oss innan vi kom ner. På söndagen tog han med sig mig, Tobias, Alex och Kent för att visa oss ett antal möjliga locations inför måndagens filmning. Det kändes tryggt att ha med sig någon som visste vad som gällde, hur vi skulle köra till olika ställen och var vi kunde parkera - vilket i Valencia innebar i stort sett vart som helst.
Den spanska trafikstilen skiljer sig nämligen en hel del mot våran. Alla kör som biltjuvar. Om man behöver stanna så gör man det. Även om det är mitt i gatan eller halvvägs upp på trottoaren. Sedan slår man bara på varningsblinkers och kliver ut. Trafikljus och heldragna linjer betraktas mest som "guidelines", och känner man för att köra mot rött, ja, då gör man det. Samtidigt som polisen står och gäspar. Ricardos inställning till det kaotiska trafikläget var härligt avslappnad: "Is normal." (Ska uttalas med spansk brytning: is norr-mall.) "Kan vi verkligen parkera i taxifilen?" "Borde vi inte vänta på grönt?" "Kan man ställa en lastbil HÄR?" Svaret på alla dessa frågor: "Is normal."
Endast en gång blev Ricardo lite skakig. Det var när vi parkerade lastbilen i en helt vanlig körfil på en trefilig väg (eller om den till och med var fyrfilig). Lastbilen stod stilla i mittenfilen med varningsblinkers samtidigt som den övriga trafiken susade förbi i hög hastighet i ytterfilerna. För att inte någon skulle köra förbi på innerfilen (taxifilen), där Martin stod helt oskyddad på sin cykel, var Ricardo tvungen att ta på sig en skyddsväst och gå ut och dirigera trafiken. Det var riktigt läskigt och hela teamet var på helspänn. Vi andra förstod inte hur Tobias helt lugnt kunde insistera på att ta om samma scen flera gånger under dessa omständigheter. Sedan visade det sig att han inte hade insett att vi stod i en vanlig fil. När han blev varse om detta avbröts filmningen omedelbart. Ricardos respons när han kom tillbaka från sitt äventyr i skyddsvästen: "Is not normal."
Bristen på kommunikation ledde även till en del andra komiska situationer. När vi filmade i centrala Valencia under måndagen hade Tobias skickat iväg Kent för att se om han kunde hitta någon plats där lastbilen kunde vända. Vi var alla rätt stressade, och när regnet så småningom tilltog bestämde vi oss hastigt för att byta location. Alex, Tobias, Jonas och jag kastade oss in i minibussen. Ricardo hade sin egen bil (men vi visste inte riktigt var han för tillfället befann sig.) Lukas var i lastbilen, som stod parkerad i taxifilen i motsatt färdriktning. Och Martin satt på sin cykel och väntade under ett träd. Medans vi körde ställde jag frågan: "Var är Kent?"
Hoppsan.
Vi försökte ringa Kent samtidigt som vi spanade febrilt längs vägen. Till slut såg vi honom, hukandes under ett träd. Han var dock vid gott mod när vi hittade honom, eftersom han trodde att vi hade agerat helt medvetet och att vi hela tiden hade haft för avsikt att plocka upp honom. Det trodde han ända tills vi kom fram till Martin, och Tobias förklarade att vi var så sena för att "vi glömde en gubbe".
Stackars Kent. Den brutala sanningen slängd i ansiktet.
Martin hade också haft sina funderingar när han hade sett lastbilen stå parkerad på ett ställe medan vi stod stilla på motsatt gata och försökte ringa Kent
samtidigt som Ricardo körde varv efter varv i rondellerna. "Jag får ringa dem", tänkte Martin. Sedan kom han på att hans mobil låg i minibussen. När vi väl hade pratat ihop oss om vart vi skulle höll vi på att köra ifrån Martin. Vi var bara åtta personer men det var ändå som tio små negerpojkar.
På vägen till Valencia inträffade en surrealistisk händelse. Vi hade kört in lastbilen (utan trailer) bakom en kyrkogård som låg på en bergsavsats med utsikt mot en liten pittoresk by. Här skulle vi ta lite klippbilder och intervjua Lukas i solnedgången, men under tagningen upptäckte Alex att han behövde ladda batterierna till filmkameran. Vi hade dock inte tillgång till någon elektricitet. Då dök en gubbe upp från ingenstans och erbjöd sig att ta med sig batterierna hem till sig och ladda dem där. Han bodde tydligen i byn. Någon timme senare kom han tillbaka med fulladdade batterier - och, lite otippat, en flaska hemgjord likör som han gärna ville bjuda på. Alla utom Kent, Lukas och Jonas (som skulle köra) provsmakade - och det var riktigt gott. Gubben verkade dock lite besviken över att vi inte tog påfyllning.
Jag och Jonas blev vid ett tillfälle ombedda att vakta Ricardos parkeringsplats (nåja) medan Alex, Tobias och Ricardo åkte iväg för att "ta några snabba klipp" (hmm...) med Martin på ett annat ställe i city. Vi ställde oss i "parkeringsrutan" och gjorde vårt bästa för att mota bort alla som saktade in. Värjande handrörelser, energiska huvudskakningar och de magiska orden "habla ingles?" gjorde att de flesta åkte vidare. Utom en riktig skummis, som helt sonika blockerade infarten till vår plats genom att parkera sin feta Porsche mitt i gatan. Därefter klev han oberörd ut samtidigt som han puffade på sin cigarr. Den var för övrigt ännu fetare än Porschen - ungefär som en chorizo. En sådan där cigarr som Svarte Petter har. Eller en maffiaboss. Skummisen tog ingen som helst notis om oss och gick in på ett ölhak som genast tömdes på folk. Tio minuter senare kom han ut, klev in i sin Porsche och drog iväg. Jag och Jonas var helt övertygade om att vi just bevittnat en pengatvätt.
När de andra kom tillbaka visade det sig att de trots allt inte behövde parkeringsplatsen, eftersom de kommit på att Ricardo skulle åka bort till Lukas och Kent som väntade i lastbilen. Why do you even bother?
Vi jobbade långa dagar hela tiden - klockan ringde vid 06.00-snåret varje morgon och vi kom aldrig i säng före midnatt, men det var aldrig någon som klagade. (Förutom Alex, som med jämna mellanrum hotade med att ringa facket.) Martin cyklade runt i Valencia i 23 graders värme med kameror på hjälmen, på bröstet, på ramen och på styret medan Lukas klättrade upp och ner för lastbilen eller putsade bort osynliga fläckar på vindrutan i en evighet. Enligt Tobias kunde man nämligen alltid göra en tagning till. Och en till. Och en till. Men det var inte bara Martin och Lukas som fick svettas - Alex och Tobias låg ofta i märkliga ställningar och krälade i buskagen och Jonas låg vid ett tillfälle i framstupa sidoläge, intryckt som ett frimärke mot en vägg, eftersom han skulle spela in ljud men inte fick synas i bild.
Det som gjorde att man orkade med de långa arbetsdagarna var att vi hade så himla roligt och att vi hade en härligt, rå jargong. På måndagen var det Alex som var måltavla. Varje gång han satte sig i bilen för att köra började han fippla med inställningarna för stolen - framåt, bakåt, mer upprätt, mindre upprätt. "Vad fan är det för fel på den här stolen?!" Nästa gång han klev in upprepades samma procedur: "Alltså den här jävla stolen..." Has, has, klink, klonk. Gången därpå började han bli misstänksam: "Är det någon av er som har ändrat inställningen?" Vi förnekade detta. Snart började han bli paranoid: "Jag vet att det är ni!" Vi fortsatte att neka. Endast en gång kände han sig nöjd när han satte sig bakom ratten: "Aaahhh! Sådär ja, nu är det ingen som har ändrat nåt, det känner jag." Men det hade vi givetvis. Vi ändrade inställningen på stolen så fort han klev ur bilen. Hela dagen. Men det sa vi först när vi åt middag på kvällen.
Valencia är Spaniens tredje största stad - efter Madrid och Barcelona - men ändå är det knappt någon som kan engelska. Jag vet inte om det beror på att de dubbar sina filmer eller om de fortfarande tror att vi befinner oss i någon slags kolonialtid under det spanska imperiet, men det är i stort sett omöjligt att göra sig förstådd bland lokalbefolkningen. Vi hade dock ett hemligt vapen i form av Alex, som egentligen heter Alejandro, och ursprungligen kommer från Uruguay. Det betyder att han kan spanska, vilket visade sig vara hårdvaluta i många situationer. Gracias, Alejandro.
Alex lärde mig även uttrycket "sobremesa", vilket är ett uttryck för någon slags efter-maten-samkväm på spanska. Efter middagen, när de äldre tar sin siesta, sitter de yngre kvar vid bordet och pratar i timtal. Kanske dricker man lite kaffe eller tar ett glas vin. Till slut är det någon som undrar om man inte ska äta lite, och så börjar man om igen. Sobremesa.
Två roliga saker hände när jag inte var med. Den ena var på söndagen, när jag, Tobias, Alex och Kent var ute och rekade med Ricardo. Martin, Lukas och Jonas hade ledigt och bestämde sig för att utforska Valencia. (Ledigt är i och för sig en sanning med modifikation - vi hade sagt till dem att vi närsomhelst kunde be dem inställa sig för en tagning, så de behövde ha sina mobiler på. "And don't get drunk.")
Hursomhelst. När de var inne i en butik (eller om det var en restaurang) och Jonas lämnade fram sitt kort för att betala hade kassörskan/servitrisen tittat skeptiskt på kortet och frågat: "Jonas? Is that your name?" Jonas medgav att han hette Jonas. Hon frågade ännu en gång - om möjligt ännu mera skeptisk: "Jonas?" (Som sagt, jag var ju inte med, men jag antar att han i det här läget började känna sig en smula obekväm.) Jag tror det fanns fler, liknande incidenter som jag känner att jag har dålig koll på, men när vi sammanstrålade på eftermiddagen frågade i alla fall Jonas om Alex trodde att hans namn hade någon konstig innebörd på spanska. Alex var inte helt säker, men trodde att det kanske lät lite feminint. Dagen därpå hörde vi någon som ropade "Jonas" åt en hund, så då började vi misstänka att det var ett hundnamn, typ Fido. Sedan såg vi namnet Jonas klottrat i grafitti på en mur. Mystiken tätnade. Vad var det med namnet Jonas? Var det ett kvinnonamn, ett hundnamn eller kanske något religiöst? Historien skenade och tog oanade proportioner, som den så ofta gör i såna här sammanhang, och på kvällen var Jonas upphöjd till någon slags frälsare som vi alla ville ta selfies med.
Den andra roliga saken som inträffade när jag inte var med var den dramatiska återlämningen av hyrcykeln på tisdagen, precis innan vi åkte till flygplatsen. Jonas och Tobias tog minibussen och gjorde en spansk parkering utanför cykelaffären. Då dök polisen upp och hade, av någon outgrundlig anledning, åsikter om valet av parkeringsplats. (Ironin i detta går inte ens att ta in.) "Ingles?" skrek Jonas i falsett och viftade med händerna. "Espanol", sa poliserna korthugget. I den efterföljande turbulensen råkade Jonas hissa upp fönstret på passagerarsidan, där Tobias just hade stuckit ut huvudet, vilket innebar att det uppstod en så kallad giljotineffekt. Jonas såg i ögonvrån en arm som hängde från fönstret i en märklig vinkel och viftade hysteriskt samtidigt som poliserna stod kvar med stenansikten. Till slut gav de sig av.
När cykeln väl var återlämnad och Jonas och Tobias var på väg tillbaka till hotellet ringde de oss och sa att vi kunde börja bära ut väskorna. Deras förklaring till att de var så sena var att "det hade blivit strul".
När alla väskor var inpackade satte vi fart mot flygplatsen. I ungefär 100 meter. Då kom Jonas på att han hade glömt att checka ut. Han gjorde en tvärbromsning, kastade sig ut och sprang tillbaka till hotellet. Vi andra satt kvar och skrattade. Då utbrast Tobias: "Shit, jag har ju inte heller checkat ut!" Och så försvann även han, som skjuten ur en kanon. I baksätet satt jag, Martin och Alex. Inte en käft fanns i förar- eller passagerarsätet och varningsblinkersen var på. Efter en stund kom Jonas tillbaka. Strax därefter såg vi Tobias springa förbi oss på trottoaren med blicken fäst i fjärran. "Hallååååå! Vart är du på väg?"
Till slut var alla i bilen. Utom Lukas och Kent, som redan var på flygplatsen. Hoppades vi.
Och det var de. Vi åt en sista lunch tillsammans innan vi boardade flighten till Frankfurt, där våra vägar skulle skiljas. Martin skulle flyga vidare till Stockholm och Lukas till Graz i Österrike. Vi andra skulle till Göteborg. Dags att säga hej då.
Frankfurts flygplats är dock enormt stor och en timmes bytesmarginal kan vara i kortaste laget om man har otur med gaterna. Så jag skenade på och när jag efter en stund vände mig om var alla spårlöst försvunna. Ett hav av människor rörde sig i alla riktningar - men jag såg inte till någon i mitt sällskap. Jag gick vidare till gaten, där jag hittade Göteborgsgänget. Lukas och Martin hade dock redan försvunnit till sina flighter.
Quick goodbyes leave dry eyes.
