Den här resan till Cinque Terre skulle egentligen ha gjorts redan 2020 - men precis som med min och Daniellas New York-resa i påskas blev den uppskjuten pga pandemin. Den är med andra ord mycket välplanerad och efterlängtad. Eftersom vi kommer att vandra en del mellan byarna har jag lånat en ryggsäck av Åsa och den var färdigpackad redan på tisdagsmorgonen (!). Så tidigt har jag aldrig packat inför en resa, men jag kände att jag var tvungen att tänka till ett extra varv för att få ihop packningen på bästa sätt.
På onsdagen tog jag i alla fall flygbussen från Korsvägen till Landvetter vid halv åtta, vilket innebär att jag var framme en halvtimme senare. Eftersom jag redan hade packat alla vätskor i den förslutningsbara plastpåsen och checkat in online var det bara att scanna QR-koden och glida igenom säkerhetskontrollen. Sedan köpte jag en smoothie och satte mig och tittade på folk innan det var dags att gå till gaten.
Att flyga till Arlanda går snabbt - knappt har planet kommit upp i marschhöjd förrän det är på väg ner igen. När jag sedan slog av flygplansläget på mobilen rasslade det in ett par sms från syrran och efter en lång promenad genom Arlanda - där jag först gick för långt - hittade vi på varandra.
Jag hade checkat in även våran resa online, eftersom jag hade fått ett mail från Lufthansa att planet var ”nearly full” och de uppmanade så många passagerare som möjligt att även checka in sitt handbagage för att frigöra utrymme i kabinen. Vi hade givetvis inga planer på att checka in våra ryggsäckar - men som jag skrivit tidigare i denna blogg så litar jag inte på att jag har en plats förrän jag har boardingkortet i handen.
Nu hade vi i alla fall säkrat två platser på rad 10, vilket var bra eftersom vi hade så tajt bytesmarginal i Frankfurt. Enligt tidtabellen skulle vi ha 45 minuter på oss, men detta är ju som bekant en sanning med modifikation eftersom gaten stänger en kvart innan. Min erfarenhet är att 30 minuter på Frankfurts flygplats kan vara allt från lugna gatan till en logistisk mardröm. Vi hoppades på det förstnämnda och gick bort till säkerhetskontrollen på Arlanda.
När vi kom fram letade vi efter de små genomskinliga påsarna som krävs till vätskorna, eftersom syrran inte hade packat i ordning sina än. När vi inte hittade dem frågade vi en grupp flygplatspersonal som stod och hängde i ett hörn, och de informerade oss att den här säkerhetskontrollen var helt ny och inte krävde att man la vätskorna separat. Faktum var att man fick ta med sig (citat) ”hur mycket vätskor som helst”. Vilket jag tyckte var väldigt märkligt. Så var det nämligen inte på Landvetter, men så var det i alla fall här, och vi gled båda igenom utan problem - syrran dessutom med en vattenflaska som innehöll betydligt mer än 100 ml.
Hoppas det blir så här på alla flygplatser i framtiden.
En bruschetta och ett glas vin respektive cider senare var det dags att boarda. Men planet som vi skulle åka med var lite försenat till gaten och sedan skulle det städas. Vilket innebar att vi kom iväg ungefär 20 minuter efter utsatt tid. I högtalarna sa de att de ändå räknade med att landa i tid, så jag hade inte gett upp hoppet. Och vi landade i tid. Men…
Vi landade inte vid en gate, utan långt åt helvete från själva flygplatsbyggnaden, vilket innebar att vi skulle forslas med buss till terminalen. Då hade vi ju ingen fördel av att sitta långt fram i planet, eftersom bussen skulle invänta alla andra muppar innan den åkte. Vi stod och trampade inne på bussen och tittade oavbrutet på klockan medan tidsfönstret krympte och våra medpassagerare i maklig takt tog sig nedför trapporna från planet. Till slut var alla ombord, och bussen tog oss till terminal 1, vilket var rätt terminal. Dock var detta A-gaterna och vi skulle till B3. Vi följde skyltarna småspringandes längs med kilometerlånga rullband. Vi vek runt ett hörn och upptäckte att vi skulle ner en våning. Utanför hissarna stod horder med folk och väntade så jag sa att vi skulle ta trapporna. Vi sprang nedför trapporna och vidare längs ännu en korridor. Sedan skulle vi tydligen upp en våning igen. Vid hissarna stod återigen pöbeln och blockerade. Jag skrek till syrran i panik - trapporna! Och sedan sprang vi upp för en massa trappor med våra ryggsäckar bumpandes på ryggen och vidare genom terminalen.
En stillastående rulltrappa kom som en sista käftsmäll innan vi kom fram till gaten ungefär två minuter innan den skulle stänga.
Och sen tog det ändå lång tid innan vi var igenom och därefter blev vi sittandes i ännu en buss som skulle forsla oss till det väntande planet - som lyfte ungefär en timme efter utsatt tid. Men det spelade ingen roll. Nu var vi ombord och vi skulle ha bubbel.
Dessvärre satt vi på rad 31 och flygvärdinnorna passerade oss med sina vagnar utan en blick för att påbörja serveringen framifrån. När de äntligen arbetat sig ner till oss och vi fått vår Prosecco och lite chips och jordnötter påbörjades nedstigningen. Vilket innebar att jag fortfarande hade ett glas bubbel i handen vid touchdown på Pisa Airport.
Värdigt.
Vi tog en taxi till vårt hotell som heter Bologna och checkade in. Efter att ha sträckt ut oss på sängen en stund var det dags att ge sig ut på stan och äta middag. Jag hade kollat upp några ställen i förväg, och vi bestämde oss för en restaurang som hette Gusto al 129. Enligt uppgift var det många som ansåg att de serverade ”Italiens bästa pizza”, vilket man givetvis får ta med en nypa salt. Men det låg inte alltför långt från hotellet så vi gav oss iväg.
Kvällen var härligt ljummen med ganska hög luftfuktighet och vi strosade längs med kanalen, över en bro och förbi flera piazzor - små torg - med mängder av uteserveringar. De såg mysiga men aningen turistiga ut. Våran restaurang låg i ett område som var betydligt mer low-key - på en bakgata där det var helt folktomt. Men när vi öppnade dörren var det alldeles lagom många där, vilket innebar att vi fick det sista lediga bordet direkt.
Det var en ganska mysig restaurang som kändes väldigt lokal. Här satt inga turister, förutom vi, och en del locals kom till och med dit för att hämta hem pizza i traditionella kartonger.
Jag beställde en vegetarisk pizza med mozzarella, röda och gula tomater samt basilika; syrran en som bland annat innehöll skinka och pistaschnötter. Till detta drack vi ett var sitt glas lokalt, toscanskt vin.
Det var gudomligt.
Efter middagen slog tröttheten till, och vi strosade tillbaka till hotellet i den ljumma natten.
Idag ska vi utforska Pisa lite närmare.
